Sumerisk mytologi (en kort intro)

Det sumeriska riket låg i Mesopotamien, närmare bestämt södra delen av slätten mellan Tigris och Eufrat där Irak ligger idag. Det vi vet idag om den sumeriska mytologin är det vi främst kunnat uttyda ur deras skrifter. Kilskriften, som de använde och uppfann, är den äldsta skriftform man idag vet har existerat och skrevs, precis som namnet uttyder, med kilformade tecken på lertavlor där varje ord, stavelse och vokal hade ett eget tecken. Deras skrift övertogs sedan av flera efterkommande kulturer och utvecklades, där ibland av elamitiska, semitiska och hettitiska kulturer.

 

Förutom skriften lade sumererna under Uruk och Djemdet Nasr-perioden (ca 3500- 2900 f.kr) även grunden till de flesta senare kulturyttringarna i området; rättsystem, mytologi, religion, bildkonst och arkitektur. Under tidigdynastisk tid (ca 2900-2350 f.kr) uppkommer konstbevattning och plöjning med årder vilket gav stora förutsättningar för ett effektivare jordbruk, men eftersom det fanns dåligt med viktiga råvaror (så som metaller, trä och sten) uppkom en intensiv handel som med tiden ledde till att olika mer krävande hantverk specialiserades. Anledningarna till Sumers brist på råvaror beror på det geografiska läget. Medan norra Mesopotamien var väldigt bördigt var södra delen ett stäpplandskap som helt var beroende av bevattning för att grönska, varav området inte började bebos fören sumererna kom till trakten.

 

Det sumeriska riket gick under på 2300-talet f.kr men den sumeriska mytologin levde kvar tills Babylonierna övertog området under 1900-talet och ett nytt storrike bildades, men fortfarande levde en del av den sumeriska mytologin vidare genom den babyloniska. De textfragment man hittat i de gamla templen innehåller dialoger som man tror kan ha används vid högtider, hänvisningar till religiösa riter och folkliga berättelser. Eftersom vår kunskap om språket inte är fullt utvecklat har man bara kunnat tyda en del fragment och där utav skapa olika tolkningar.

 

 I början av 3000 f.kr tycks man ha försökt rangordna och räkna upp de olika gudomarna och alla listor inleds med himmelsguden An. Som i många kommande kulturella samhällen tillägnas de viktigaste gudarna tempel och vissa städer fick skyddsgudar tex; Nippur hade Enlil, Eridu Enki och Uruk Inanna. Utöver dessa fanns även astrala gudar likt Nanna som symboliserar månen, Inanna Venus och Utto solen. Utöver gudarna finns även demoner och onda andar som även de anses vara Ans barn.

 

An, himmelsguden, och Nammu, vatten- & skapelsegudinnan, födde sonen Enki som lever i källan till all fruktbarhet och organiskt liv, i Apso; underjorden. Han betraktas som en av de visaste gudarna och man vänder sig till honom för lösningar på sina svåra problem. Enkis största motståndare är Inanna som till motsatts till Enki förknippas med aggression, krig, maktbegär och det sexuella och erotiska samt barnafödande. Hon är gift med Dumuzi ”herden”, stäppens gud, som är en så kallad ”döende gud” dvs en gud som rör sig mellan världen och underjorden i cykler. Inanna har en syster, Ereshkigal, som är drottning över underjorden som tillåter hennes makes cykliska färd.

 

An har även en andra son, Enlil, som är ledare för de andra gudomarna och ger konungavärdighet. Han dyrkas som en vädergud men fruktas för sitt oberäkneliga temperament som kan skapa översvämningar, sjukdomar och andra farsoter. Jämte Enlil var Ninurta från början en bruks- & regngud men efter att han börjades ses som en ung gud fick han ett nytt ämbete som äktenskapet och stormens gud. Utöver dessa finns ämbetsgudomar som tex skrivarnas beskyddarinna Nisatra, fisk och magigudinnan Nanshe och Ninisina som är läkandets gudinna.

 

Ninurta & ödestavlorna

Denna myt handlar om den gången Anzu, stormfågeln, stal ödestavlorna från himlen. Då han tappade dem i Apsu, avgrundsvattnet, när Ninurta, som hade ansvaret för tavlorna, försökt ta tillbaka dem skyllde han på honom och Ninurta vände sig till Enkis visir för stöd. Enki vart rasande och för att hämnas på Ninurta skapade han en jättesköldpadda som angrep honom och Ninurta försökte försvara sig men Enki hade grävt ett hål som Ninurta och sköldpaddan föll ner i och endast Ninlils, Ninurtas mor, böner fick Enki att släppa honom fri.

 

Vid världens skapande

När världen skapades och flera generationer av gudar föddes fick varje gudom varsin del av landet att ta hand om, varav bevattningen var den allra viktigaste. Några gudar bar korgar och fungerade som arbetsledare. Det hårda arbetet ledde till klagomål och krav på att Enki i sin visdom borde finna en bättre lösning. En dag väckte hans mor Nammu honom ur hans sömn i det våta djup som är känt som Apsu, och sade åt honom att skapa människorna. Han gav det arbetet till Nammu och sade åt henne att forma dessa varelser av Absus lera. Nammu fick hjälp av Ninmah som gav mänskligheten det hårda arbetets öde. När gudarna firade Enkis visdom drack han och Ninmah för mycket öl och inledde en tävling där den ena guden skapade en varelse och den andra fick komma på ett passande öde eller samhällsroll för den. Ninmah skapade sex varelser som alla hade någon fysisk defekt. Tre av dem led av ickefungerande könsorgan så Enki gjorde dem till präster eller andra ämbetsmän. Enkis del av skapelsen är tyvärr nästan oläsbar men det framgår att han bland annat blir dömd till att leva i Apsu för evigt då en varelse varit totalt livsoduglig (som kan tolkas som ett barn enligt vissa då den inte kan gå, prata, föda sig själv eller sitta). Denna varelse bar sedan Ninmah runt på.

 

 

 

En fri åsnas talan

”En vildåsna stod en gång och såg på hur en tam åsna gick och bar på en tung börda. Hon började då håna denna: >>du lever ett slavliv>>, sade hon, >>men jag är lycklig som har min frihet och aldrig måste bära några bördor. Jag söker mig själv föda uppe på bergen, efter eget behag, men du måste taga din mat ur andras händer och bära träldomens ok och tåla ständiga slag.>>. Just då uppenbarade sig ett stort lejon som var ute på jakt. Det vågade ej angripa den tama åsnan, ty hon var åtföljd av en åsnedrivare, men vildåsnan, som var ensam, kastade det sig över och fick sig ett gott mål på henne.

Friheten är ljuv men farlig.” – Aisopos (500f.kr)

Hur väl stämmer inte denna fabel in på dagens verklighet, den vardagliga människans arbete under de styrande makterna, slavande för sin föda och därmed blinda för den frihet som skulle kunna vara deras. De som ser men blundar för att det innebär att gå emot makten, av rädsla för att ständigt bevakas av giriga och maktlystna ögon. Ett liv under den eviga piskan tills graven nalkas, trotts att de vet att detta är vad som väntar dem.

Hur kan människan leva i en värld där allt väljs åt henne, där ingen hör eller ser henne som individ. Hur kan man välja bort det val som låter en styra över sitt liv, att göra sig sedd och hörd för att finna en gnutta trygghet för dagen. Den tama åsnan kasseras i dagens samhälle vid hög ålder eller då de ej ses som arbetsdugliga. Den tama åsnans liv hänger ständigt på en skör tråd ovanför ett oväntat mörker bärandes på en mycket tyngre börda än nödvändigt. Ju mer våra politiker kräver, desto tyngre blir lasset. Ett lass bestående av skuld, tvång, uppmaningar och rädsla. Skuld för vilka vi egentligen är och vad detta innebär, tvång till att göra som andra säger just av våran skuld, uppmaningar att lämna vårat tänkande till andra och ledas runt av blinda på en smal stig där varje steg kan leda dig in i en strypsnara just på grund av våran skuld och vårt tvång att sona den… men störst idag är rädslan. Rädslan för vad som händer om vi vågar säga ifrån, om vi vågar bejaka de vi egentligen är och bli fria, fria att handla för det vi vet är rätt och arbeta emot det vi vet är fel. Rädslan för maktens lejon som ständigt lurpassar på dessa oskyddade offer då dessa står utanför gemenskapen, av skuld belagda att genom tvång motarbetas.

Dagens samhälle leder oss mot en ny tid av förnekelse, en självförnekelse som gör att det främmande blir familj och det som egentligen är vår familj till det främmande. De talar om solidaritet, förståelse och kärlek för det som ej i sanning borde beröra oss. Vi tvingas välkomna detta främmande även om de så kommer renskrapa våra ben efter våran undergång och förstöra allt det vi håller kärt… det lilla som fortfarande inte brutits ner av maktens påtvingade skuldkänslor. I själva verken har detta arbete pågått en längre tid men först på senare tid har detta brott mot det egna blivit så grovt att tvivel vaknat i maktens slavar. Allt fler ser vad som händer men få vågar ta steget ut ur fållan och strida för det som är vårat, att skydda och bevara det som vi skall älska och vårda. Det vi såg som självklart för våra barn för flera år sedan existerar inte idag. Utbildningen går neråt då lärarna mer blivit barnvakter som desperat försöker uppfostra generation efter generation av denna nya ”familj” och den ungdom som makten av idag skapar ur flottiga giriga händer. Lektioner avsedda för att vårda den egna kulturen och historian byts ut mot solidaritetsdagar för att få denna nya ”familj” att känna sig än mer välkommen, och de med fasta rötter ges än mer skuld.

Skuld och Rädsla är två nyckelord som finns i politikers dagsagenda. Detta är deras starka propagandamedel och efter åratal av press har dom lyckats brännmärka så många av våra egna att hoppet håller på att rinna ut. Men ännu finns hopp och hur mycket dom än försöker vet dom innerst inne att dom aldrig kan få alla att sluta upp under deras rottingar. För i vårat land gror ett frö, ett frö som börjat leta sig upp genom cementen de berett ut framför oss som ett hinder. Men detta hinder kommer aldrig att stoppa oss, vi är dom vilda åsnorna. Vi följer inte böndernas årder och vi tar inte på oss bördor som inte ens är våra. Vi lever under lejonets ständiga hot men vi lever fritt. Varje dag sliter sig tamåsnor från sina plågoandar för att återförenas med den sanning som döljs under en falsk spegelbild av Skuld. Dessa är värda att beundras då dom trotsat sin rädsla för att gå emot en hord av föraktfulla medmänniskor som vill leda oss till förintelse.

”En vildåsna fick en gång se en tam åsna som låg och solade sig på en grön äng och tuggade på det sköna gräset. >>Hur lycklig är inte du mot mig!>> utbrast hon då. >>Välfödd ser du ut, och riklig föda får du.>> Men strax efter fick vildåsnan se den tama åsnan komma släpande på en tung börda, och åsnedrivaren gick efter och slog henne med piskan, när hon inte gick fort nog. >> Jag tror sannerligen>> sade då vildåsnan, >>att jag inte har någon anledning att avundas dig. Ty jag ser nu hur dyrt du får umgälla din goda förplägnad.>>

Bättre frihet och fattigdom än välmåga och slaveri!”- Aisopos (500f.kr)