”En vildåsna stod en gång och såg på hur en tam åsna gick och bar på en tung börda. Hon började då håna denna: >>du lever ett slavliv>>, sade hon, >>men jag är lycklig som har min frihet och aldrig måste bära några bördor. Jag söker mig själv föda uppe på bergen, efter eget behag, men du måste taga din mat ur andras händer och bära träldomens ok och tåla ständiga slag.>>. Just då uppenbarade sig ett stort lejon som var ute på jakt. Det vågade ej angripa den tama åsnan, ty hon var åtföljd av en åsnedrivare, men vildåsnan, som var ensam, kastade det sig över och fick sig ett gott mål på henne.
Friheten är ljuv men farlig.” – Aisopos (500f.kr)
Hur väl stämmer inte denna fabel in på dagens verklighet, den vardagliga människans arbete under de styrande makterna, slavande för sin föda och därmed blinda för den frihet som skulle kunna vara deras. De som ser men blundar för att det innebär att gå emot makten, av rädsla för att ständigt bevakas av giriga och maktlystna ögon. Ett liv under den eviga piskan tills graven nalkas, trotts att de vet att detta är vad som väntar dem.
Hur kan människan leva i en värld där allt väljs åt henne, där ingen hör eller ser henne som individ. Hur kan man välja bort det val som låter en styra över sitt liv, att göra sig sedd och hörd för att finna en gnutta trygghet för dagen. Den tama åsnan kasseras i dagens samhälle vid hög ålder eller då de ej ses som arbetsdugliga. Den tama åsnans liv hänger ständigt på en skör tråd ovanför ett oväntat mörker bärandes på en mycket tyngre börda än nödvändigt. Ju mer våra politiker kräver, desto tyngre blir lasset. Ett lass bestående av skuld, tvång, uppmaningar och rädsla. Skuld för vilka vi egentligen är och vad detta innebär, tvång till att göra som andra säger just av våran skuld, uppmaningar att lämna vårat tänkande till andra och ledas runt av blinda på en smal stig där varje steg kan leda dig in i en strypsnara just på grund av våran skuld och vårt tvång att sona den… men störst idag är rädslan. Rädslan för vad som händer om vi vågar säga ifrån, om vi vågar bejaka de vi egentligen är och bli fria, fria att handla för det vi vet är rätt och arbeta emot det vi vet är fel. Rädslan för maktens lejon som ständigt lurpassar på dessa oskyddade offer då dessa står utanför gemenskapen, av skuld belagda att genom tvång motarbetas.
Dagens samhälle leder oss mot en ny tid av förnekelse, en självförnekelse som gör att det främmande blir familj och det som egentligen är vår familj till det främmande. De talar om solidaritet, förståelse och kärlek för det som ej i sanning borde beröra oss. Vi tvingas välkomna detta främmande även om de så kommer renskrapa våra ben efter våran undergång och förstöra allt det vi håller kärt… det lilla som fortfarande inte brutits ner av maktens påtvingade skuldkänslor. I själva verken har detta arbete pågått en längre tid men först på senare tid har detta brott mot det egna blivit så grovt att tvivel vaknat i maktens slavar. Allt fler ser vad som händer men få vågar ta steget ut ur fållan och strida för det som är vårat, att skydda och bevara det som vi skall älska och vårda. Det vi såg som självklart för våra barn för flera år sedan existerar inte idag. Utbildningen går neråt då lärarna mer blivit barnvakter som desperat försöker uppfostra generation efter generation av denna nya ”familj” och den ungdom som makten av idag skapar ur flottiga giriga händer. Lektioner avsedda för att vårda den egna kulturen och historian byts ut mot solidaritetsdagar för att få denna nya ”familj” att känna sig än mer välkommen, och de med fasta rötter ges än mer skuld.
Skuld och Rädsla är två nyckelord som finns i politikers dagsagenda. Detta är deras starka propagandamedel och efter åratal av press har dom lyckats brännmärka så många av våra egna att hoppet håller på att rinna ut. Men ännu finns hopp och hur mycket dom än försöker vet dom innerst inne att dom aldrig kan få alla att sluta upp under deras rottingar. För i vårat land gror ett frö, ett frö som börjat leta sig upp genom cementen de berett ut framför oss som ett hinder. Men detta hinder kommer aldrig att stoppa oss, vi är dom vilda åsnorna. Vi följer inte böndernas årder och vi tar inte på oss bördor som inte ens är våra. Vi lever under lejonets ständiga hot men vi lever fritt. Varje dag sliter sig tamåsnor från sina plågoandar för att återförenas med den sanning som döljs under en falsk spegelbild av Skuld. Dessa är värda att beundras då dom trotsat sin rädsla för att gå emot en hord av föraktfulla medmänniskor som vill leda oss till förintelse.
”En vildåsna fick en gång se en tam åsna som låg och solade sig på en grön äng och tuggade på det sköna gräset. >>Hur lycklig är inte du mot mig!>> utbrast hon då. >>Välfödd ser du ut, och riklig föda får du.>> Men strax efter fick vildåsnan se den tama åsnan komma släpande på en tung börda, och åsnedrivaren gick efter och slog henne med piskan, när hon inte gick fort nog. >> Jag tror sannerligen>> sade då vildåsnan, >>att jag inte har någon anledning att avundas dig. Ty jag ser nu hur dyrt du får umgälla din goda förplägnad.>>
Bättre frihet och fattigdom än välmåga och slaveri!”- Aisopos (500f.kr)
